Författaren Quinn blir uppringd flera kvällar av en person som vill anlita detektiven Paul Auster. Till slut säger han att personen har kommit rätt, att det är han som är denne Paul Auster. Han går på ett möte med personen som vill anlita honom och efter det blir ingenting som det en gång var.Jag har väldigt blandade känslor för denna första del av New York-trilogin. Å den ena sidan så formulerar sig Paul Auster otroligt vackert, men när jag sedan kommer några sidor längre i boken så blir det på en ren kiss- och bajsnivå. Två exempel: "Följden blev att han redan från första ögonblicket förlorade terräng och kom efter sig själv." (Sidan 21). Andra exemplet: "Gegga megga smula tugga ner. Pang pang badang." (Sidan 27).
Följden för mig blev att jag tappade läslusten... Men skam den som ger sig! Även om det gick väldigt långsamt så läste jag ut den, jag ville ju veta orsaken till att den fått så strålande kritik.
3 kommentarer:
Har läst flera bokbloggar där de flesta kommenterar den här Auster-trilogin som läsvärd. Men faktum är att ordbajseriet inte alls tilltalar mig även om detektiv-storyn i sig kunnat locka mig.
Läser som bäst Helen Turstens Eldsdans, och den är spännande. ;-)
Ja, ibland funderar man ju verkligen på vad som kritikerna tycker är så himla bra med detta löjliga ordbajseri...
Eldsdans är helt klart bättre i mitt tycke!=)
Testa att läsa den på engelska! Det kan nog vara så att engelska låter "bättre" för en svensk (så många engelska låttexter som hade låtit löjliga om de översatts till svenska), men det som du kallar ordbajseri "Pang pang badang" etc, fann jag faktiskt väldigt intressant! Jag tror f ö att det på engelska stod "boom boom boom". Mindre löjligt enligt mig.
Skicka en kommentar